Grubblaren Vincent fortsätter att lära läsaren om livet

Bokrecension 10/6-20 Karin Carlsson, Bohuslänningen

Fakta och fiktion i en lyckad blandning- det var mitt omdöme om Christer Johanssons ”Vakten på Kynnefjäll” som kom för knappt ett år sedan. Uppföljaren heter ”Det sjunde året” och är en direkt fortsättning på historien om grubblaren Vincent. Varför samma omdöme återigen blir användbart även om uppföljaren inte sticker ut lika mycket.

För knappt ett år sedan läste jag Christer Johansson första bok om Vincent som heter ”Vakten på Kynnefjäll”. Den handlar om Vincent, en bipolär grubblare som har hört talas om ockupationen av Kynnefjäll på 80-talet där hans båda bröder var aktiva, men han själv var för ung för att aktivt delta. Själva ockupationen handlade om att förhindra slutförvaring av kärnavfall på Kynnefjäll i norra Bohuslän. Något som aktionsgruppen lyckades förhindra den gången. Men Vincent är orolig för att ändå någon ska få för sig att gräva ner kärnavfall i trakten och bosätter sig ensam i en stuga med bara katten som sällskap för att vakta. Han behöver också ta en paus från vardagen och komma bort från sitt alkoholmissbruk.

I uppföljaren har sju år gått sedan han tog ett avbrott från vardagen. Han bor inte längre i stugan på Kynnefjäll utan har flyttat tillbaka till civilisationen, misstänkt likt Ljungskile, där han hyr ett litet hus. Han har hållit sig nykter sedan dess men många säger att just sjunde året är det tuffaste för en alkoholist- något Vincent bittert får erfara. Han inleder året med ett rejält återfall men tar tillbaka kontrollen. Han är fortfarande olyckligt kär i Nadja som han en gång hade ett förhållande med men som lämnade honom och har flyttat till USA. Han minns ofta tillbaka till den resa de gjorde i USA när de åkte runt i spåren av hennes avlägsna släktingar. På det sjunde året kommer hon dock tillbaka till Sverige och har dumpat pojkvännen- men vill Vincent ha henne tillbaka?

”Det sjunde året” handlar mycket om Vincents grubblerier, men också om bröderna Karl och Kristian och deras tankar om framtiden. I uppföljaren har Vincents grubblerier gått från att enbart handla om slutförvaring av kärnavfall till att mer fokusera på klimatångest. Han uttrycker stark oro för vad USA:s president Donald Trump och hans politik kommer att innebära för jordens fortlevnad. Han sympatiserar med Greta Thunberg och hennes övertygelse om att det är forskarna vi måste lyssna på. Vincent tar dock mer och mer kommandot över sitt liv och inser att han själv bestämmer över sina handlingar, något som får positiva konsekvenser för honom.

Christer Johansson arbetar inom den psykiatriska öppenvården och jag misstänker att han dagligen kommer i kontakt med människor som Vincent och deras funderingar om livet. Just klimatångesten är ett aktuellt ämne och många människor inser vad vi håller på att göra med jorden och vad miljöförstörelsen kan komma att leda till. De är oroliga och har funderingar. Genom Vincent kan Christer sätta ord på alla de funderingar och tankar som finns hos många människor. Stackars Vincent får dock fundera och grubbla på allt, kanske tur att han är en fiktiv person trots allt. Även i uppföljaren figurerar dem kände miljödebattören Stefan Edman på ett hörn. När det blir som jobbigast för Vincent kommer Edman in med lugnande förklaringar. Ett litterärt grepp som fungerar i böckernas värld men tyvärr inte i verkligheten där miljöproblemen är långt mycket värre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *