Det sjunde året

En fristående uppföljare till Vakten på Kynnefjäll

Ett manus är under tillväxt, om det räcker till för att bli en ny roman återstår att se men en författare på den nivån jag rör mig är nöjd när han skriver. Det är ändå den processen som är mest intressant.

Så här ser förordet ut…

Vincent hade inte druckit på länge och han trivdes allt bättre med livet. Han var inne på det sjunde alkoholfria året. Det fanns dom som menade att det kunde vara ett olycksbådande år. Det brydde han sig inte om.

För fem år sedan vaktade han i en stuga på Kynnefjäll i norra Bohuslän med sin katt Jackie. Han var där för att hindra att någon skulle få för sig att provborra i berget för slutförvaring av kärnkraftsavfall. En idé han hoppades kunde ge en viss mening i hans liv.

Vincent var inte riktigt med sin tid, aktionen Rädda Kynnefjäll avslutades nästan tjugo år tidigare men han tyckte om folkets kraft, trodde på att den lilla människan kunde göra någonting stort, kunde förändra, om bara tillräckligt många ville samma sak. För honom var klimatförändringar, kärnkraft och miljö stora frågor.

Han var en av tre bröder, 37 år gammal, de andra halvbröderna var 25 respektive 23 år äldre.

Vincent kunde uppfattas som en udda figur. Han hade nära till att tveka och tvivla, var en drömmare som hade för vana att dra sig undan. Hans känslighet lämnade honom inte i fred. Han var mer uppmärksam än vad han egentligen orkade med och han drog runt på ett tungsinne mörkt som åkerjord.

Karl som deltog i vaktandet då det ägde rum under parollen Rädda Kynnefjäll var däremot en på gränsen till en aningslös romantiker. Hans paroll var: ”Allt kan hända när som helst och det gör mig lugn.” Han var inte rädd för att möta livet och han vågade göra det utan att i första hand leva upp till andras förväntningar.

Kristian var en man av rörelse och flykt, betraktade sig själv som en resenär och ensamvarg med skrivarambitioner. I ärlighetens namn en man som hade fullt upp med att vara upptagen av sig själv. han hade en rastlös talang för frånvaro och kunde vara försvunnen på resor när han fick för sig att göra så.

Vincents dagar var inte märkvärdiga, inte ens upplyftande, de handlade i mångt och mycket om ensamhet, katterna och drömmar om Nadja. Hans tankar rörde sig till stugan och Kynnefjällsaktionen, kärnkraftsfrågan, natur och klimatförändringar, uppväxt och hembygd. På samma gång försökte han vara en vanlig man, hur nu en sådan var?

Det hände att han var tvungen att skratta åt sig själv och hans svårigheter att få fart på sitt liv men mer än lovligt många vingliga funderingar kretsade på en orolig himmel likt en mås i vinden. Existensen var en utmaning och den gav fler frågor än svar. Tiden gick och han undrade vad han gjorde med sitt liv? Han frågade sig om någon kunde tricket att åldras med livet i behåll? Hur gör man för att leva fullt ut, trots allt? Kan man drömma hela vägen?

Manuset är inte färdigt men avtal är skrivet om utgivning till försommaren 2020. Marie- Louise har provläst: ”Jag måste säga att ditt sätt att skriva växer. Du beskriver dessa tre män väldigt bra och på ett fint målande sätt som gör att man känner lite som att jag vet vilka de är…tycker detta manus är det bästa hittills, välskrivet och lättläst.”

Nu fortsätter samarbetet med förläggaren Tomas Lindelöw…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *